onsdag 17 mars 2021

Så här skulle regeringens styrning av Försäkringskassan se ut om jag fick bestämma!

Jag skissar på ett alternativt regleringsbrev det lyder som följer. Till att börja med måste regeringen be om ursäkt för alla direktiv och signaler som sänts genom åren. Vi förstår att en del av ansvaret för dagens katastrofala situation är regeringens, såväl nuvarande som tidigare. Samtidigt så måste också Försäkringskassan dra sitt strå till stacken för att sjukförsäkringen ska fungera. Men för att det inte ska råda någon tvekan vad den politiska signalen är så kasserar vi dagens regleringsbrev där regeringens styrning av Försäkringskassan läggs fast och skriver härmed istället ett nytt tydligare styrdokument. En mening som försvunnit från tidigare års regleringsbrev är ”vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning” Den meningen ska från och med nu vara fetad som rubrik. Och som ett komihåg kan underrubriken ska ”det kunde varit du eller jag, alla kan vi bli sjuka” föras in. Bara så att det alltid finns med, tänker vi.

Regeringen har redan 2019 tagit bort det siffersatta målet om att max 9 sjukdagar per person och år ska gälla. Det är väldigt bra, vi lovar och svär att den typen av orealistiska utförsäkringsmål aldrig kommer åter. Men eftersom Försäkringskassan fortsätter att utförsäkra allt fler känner vi att vi måste förtydliga oss. Därför vill vi nu också tydligt och klart säga att meningarna om att sjuktalen ska hållas på en konstant låg nivå samt att sjukpenningtalen ska minskas måste bort ur dokumentet. Märkligt att det hamnade där från första början. Måste vara ett tryckfel? För detta år tar vi ju steg mot en mer fungerande sjukförsäkring och då kommer ju FLER inte FÄRRE få rätt till ersättning. Man kan inte styra efter dubbla måttstockar så därför är det bara att ta fram tipp-ex och sudda bort detta tills ett nytt brev skickats ut. I brevet ska stå som följer.

Sjukförsäkringen ska finnas till för människor vid sjukdom och funktionsnedsättning. Viktigt att tänka på är att det är VERKLIGA människor och inte robotar eller aliens som Försäkringskassans ska utgå från. En handläggares uppgift är inte att hålla nere sjuktalen utan att ge människor det man har rätt till (givetvis ska lagstiftarna också ändra lagen så att detta kan lira ihop). Försäkringskassan ska vara skyldig att samordna rehab mm och det är mycket viktigt att det är behandlande läkares ord som väger tyngst. Hänvisningen till rena hittepåjobb måste upphöra. Vi vill ju inte att folk ska tro att myndigheten lever i en fantasivärld. Den sjuke ska aldrig mötas med misstro som grund, det här är ett av våra viktigaste direkt till Försäkringskassan. Tänk efter själv om man är i en utsatt situation och inte ens blir trodd, det är ju fördjävligt eller hur? Man kan ju få ångest och självmordstankar för mindre. (enskilda som misstänks för fusk får hanteras separat.)

Många fler än idag måste också få rätt till varaktig sjukersättning. Det är inte att vara snäll om man låtsas att alla kan rehabiliteras trots att det inte är så, det är bara att osynliggöra en stor grupp kroniskt sjuka. Ni behöver inte oroa er för kostnaderna dom tar vi i regeringen hand om så sätt bara upp allt på vår nota. För faktum är ju att det är dom sjuka själva som betalar med avstådda löneutrymmen. Så det är vi skyldiga dom vi måste betala flera års kreditskuld. Vi ber om ursäkt för att vi detta år sänkte skatten för 30 miljarder men ändå inte lyckades få med sjukskrivna. MEN det va faktiskt inte bara vi det va alla partier som gjorde så sådetså (ja okej utom Vänsterpartiet då). Självklart ska inte den som är sjuk hänvisas till försörjningsstöd det ska vi ändra och ersättningsnivåerna är ju helt orimliga, vem kan leva på dom liksom? (I och för sig så lever ju många utförsäkrade på ännu mindre men det är rena skandalen).

Sist men inte minst vill vi be om ursäkt, regeringen såväl som myndigheten. Tidigare regeringar och tidigare myndighetsledningar likaså, ni som drabbats av dom stelbenta systemen Alliansen skapat och som S och MP tagit vidare, vi ska göra allt i vår makt för att återgälda er. Det var inte ni det var vi. Vi förstår att dom förlorade åren aldrig går att återge men det minsta vi kan göra är att ge er ekonomisk upprättelse och er SGI tillbaka. Vänsterpartiets förslag om en kriskommission (som alla partier röstat ned) vill vi nu ställa oss bakom, bättre sent än aldrig. Där ska forskare, de drabbade själva m.fl. få ge sin bild av det som hänt genom åren och förslag på hur vi ska kunna åtgärda detta framåt. Men redan nu, från botten av våra hjärtan, förlåt och vi ska göra allt för att förtjäna ert förtroende framåt. Vi ska återupprätta en sjukförsäkring som går att lite på.

Nu har ju jag och Vänsterpartiet skrivit hela regleringsbrevet. Men det kan vi bjuda på. S kan säga att det var deras ide och att dom haft den redan under Hedenhös tid men av budgettekniska skäl har det inte realiserats förrän nu. Det gör inget, ni får gärna ta äran, bara det händer något i verkligheten.

Med vänlig hälsning
/”Regeringen”

söndag 21 februari 2021

Klassamhället är inte en diagnos


På twitter pågår en debatt om skolan, elever med behov av anpassning och kunskapsnivån med fokus på läs- och skrivkunskaper, samt olika elevers möjlighet att få hjälp med uppgifter som kräver mer av reflektion och resonemang än faktainläsning, typ ”diskutera industrialiseringens framväxt och dess konsekvenser”.
Eftersom jag är bakom flötet gällande twitter och inte hajar hur man gör långa trådar debatterar jag detta själv här istället. Blev dessutom väldigt långt detta.
Jag är ju varken lärare eller psykolog. Men jag kan utifrån bl.a. min erfarenhet av socialt arbete hålla med om att det finns ett starkt fokus på individuella förklaringar, exakta behandlingsmetoder och liknande. Tidigare i Sverige, innan nedskärningarna i välfärden, var det lite tvärtom. Vi förklarade i huvudsak individens eventuella problematiska situation som ett resultat av samhälleliga bristtillstånd. Ofta var detta bra men visst gjorde det också att vi missade en del mer specifika problem Även i Sverige har många förstås tidigare och nu igen i växande skala hyst uppfattningen att sociala problem är något som uppstår inom individen själv pga. tex dålig karaktär eller dåliga gener/kultur. Men svensk välfärds- och socialpolitik sedda från sina bästa sidor innebar för många stora förbättringar. Stora gruppers situation skulle lösas med ekonomiska reformer och jämlikhetssträvan. Äldre ur arbetarklassen behövde inte längre sluta sina dagar på fattighus utan en allmän pension infördes. Vi löste det sociala problemet med fattiga äldre genom att ta bort grunden för problemet, fattigdomen. Det gav individen mer frihet och gjorde pensionärer mer självständigt gentemot familj och annat. Ensamstående kvinnor med barn är generellt idag  pga. gruppens ekonomi en s.k. ”utsatt grupp”. Vi skulle kunna lösa detta genom ökade bostadsbidrag m.m., men så sker inte. Och därför finns ”problemet” kvar.
Sverige har även under välfärdsperiodens storhetstid misslyckats med en hel del som drabbat bl.a. människor med funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Samtidigt innebar välfärdspolitiken enorma lyft för breda grupper, arbetarklassens barn fick inte bara rätt rent formellt att utbilda sig, utan resurser fanns också till att utjämna dom livsvillkor som vilken klass man fötts in i avgjort. Det skapade en stoltare arbetarklass, men också klassresor genom utbildningen.
Idag funkar skolan inte så. Istället för att de skolor som behöver mest resurser för att möta omständigheter som elevernas klassbakgrund skapar, ska alla ha lika mycket resurser. Skolor med billiga elever ska få minst lika mycket pengar. Annars är det inte rättvist. Alla ska få lika, har ersatt idén om hur det faktiskt ska kunna bli jämlikt på riktigt.
Även skolor i områden där föräldrarna har hög utbildning generellt försöker dra ner på annat, billiga elever check, inga matsalar eller gymnastiksalar check, högt satta betyg för hög kundnöjdhet check, få lärare och billiga läromedel check. Så har vi fixat marknadsskolans viktigaste uppgift, aktieutdelning och vinst till ägaren! Jippi! Så blir inte bara arbetarbarnen dummare, utan också medelklassens. Rättvist! Det viktigaste är ju att alla får rätt till att ha det LIKA dåligt. Men det är ju toppen. Samhällsproblemen som orsakat systemfelen i skolan ska inte lösas gemensamt utan genom individuella lösningar. Vi erbjuder idag, i bästa fall, en individuell, psykologisk, lösning där vi i flera fall skulle behöva förändra bredare. Resursbrist och den skolsegregation som råder öppnar upp för detta. Jag tror inte, som en del av skoldebattörerna verkar göra, att en del av lösningen är att i stort överge åtgärder om anpassning vid diagnoser. Det är väl jättebra att vi idag kan mer om tex dyslexi, barn med ADHD och aspergers.
Men varje lösning har sin plats. Jag har tex alltid haft svårt för rättstavning men har inte dyslexi. Folk som har föräldrar som inte skriver i sitt jobb kommer naturligtvis ha mindre med sig hemifrån när det kommer till att formulera sig. Lösningen är förstås inte att ge alla oss en diagnos, men några av oss kan säkert vara hjälpt av det. Pga klass och jämlikhetssträvan inte längre är i fokus i samhället har systemet oundvikligt riggats för att utfallet ska bli ojämlikt. Det går inte att ersätta välfärdssamhället med individuella studieplaner, diagnoser eller evidensbaserade behandlingsmetoder. Jag tror att detta i stort hade kompletterat välfärdssverige på ett bra sätt. Men inte som ensamt halmstrå att hålla sig i när helheten inte fungerar. Då kraschar allt.
Om inte folk har rätt till försörjning och ersättningsnivåerna går att leva på kan vi glömma att dom ska fixa en familjebehandling, hur bra metodik vi än har. Än mindre bli frisk från sjukdom eller ställa om på arbetsmarknaden. Ändå är socialtjänstens åtgärder uppstyckade, trots att vi vet att människan hänger ihop i en helhet. Har inte barnen vinterkläder är det svårt att lära sig ångesthantera. Också helt galet att först GÖR vi folk fattiga, sen tar vi hand om deras problem som just detta bidrar till. Sjukförsäkringen fungerar inte för sjuka människor som inte har arbetsförmåga, istället för att se till att den fungerar som det ska ändras uppfattningen om vad som bedöms som att vara sjuk och ha nedsatt arbetsförmåga. Problemet är att systemet är så verklighetfrånvänt att själva människan inte verkar utgöra grunden för bedömningen. Istället framstår det som systemet är byggt för någon slags alien som aldrig blir sjuka och lever på luft. Sen undrar vi varför människor inte förstår besluten.
Självklart kommer det i varje samhälle oavsett grad av jämlikhet fortfarande vara så att människor har svårigheter, såsom ångest, depression, dyslexi eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men om vi använder rätt lösning vid rätt tillfälle bör vi ha större chans att lyckas. Arbetarklassen är generellt sätt mindre van att skriva och läsa, lösningen här är ju inte att ge hela gruppen undantag från skrivuppgifter utan att se till att rigga systemet så att skolan kan fylla sin kompensatoriska roll. Men om ett enskilt barn har en diagnos som gör muntliga prov mer rimliga kan det vara ett bra alternativ för den eleven.
När politiken inser att skolan inte funkar har det som hittills hänt inneburit mer byråkrati och signalpolitik. Den röda sidans svar har varit alldeles för tyst och fokuserat på motståndarens argument, som typ är, om ingen har keps i klassrummet så kommer alla lyssna och få A. Samt om lärare administrerar, bokför och dokumenterar allt, så kan vi bevisa att alla behandlats lika och fått lika möjlighet och då hoppas vi att föräldrars och andras krav och oro ska minska. För lärare måste detta vara en mardröm. Att åläggas att lösa en massa problem men inte ges förutsättningar för det.
Tyvärr funkar det inte. Det som skulle hjälpa är om läraren fick tid för undervisning istället för att bl.a. upprätthålla  den byråkrati som ska berättiga och säkerställa att inga systemförändringar gällande skolan och välfärden sker. Men där är vi inte. Sänkta ”kunskapskrav” och förenklade lösningar blir svaret för att politiken ska slippa ta ansvar för skolan. Alla behöver inte behörighet till vidare studier sägs det och så har vi accepterat läget för att lösa det som borde gjorts redan i grundskolan.
Att resonera om industrialiseringen är typiskt en uppgift att göra tillsammans med en lärare som hjälper till att reflektera. Glosor och rena faktauppgifter kanske är enklare att plugga in utan guide (detta är jag högst osäker på p.g.a. glosor var definitivt min svaga sida). Men att säga att kunskap inte bara är fakta som går att plugga in utan också möjligheten till mer komplext tänkande är något som bör förpliktiga. Annars riskerar den typen av kunskapssyn att gynna den som har föräldrar med  högre utbildning.  Det låter väldigt demokratiskt och intressant men om du inte övat på detta innan eller får göra det tillsammans riskerar det istället att bli utestängande.
Jag kan inget om pedagogik men man kanske måste lyfta frågor och områden där förkunskapen ser olika ut i olika grupper. Se till att i mindre utsträckning diskutera detta i "smågrupper" och istället utgå från att undervisning och lärarledda lektioner är nödvändiga. Vad vet jag. Jag tror i alla fall att många av dom metoder, den pedagogik, eller behandlingar som vi har kunskap om just nu är bäst, men inte mot allt och inte utan rätt förutsättningar.
Ska vi ha större nytta av dom ökade kunskaperna om individuella behov måste samhället också lösa de generella problemen. Annars går det inte. Och billiga lösningar som inte fungerar men får stort gehör just p.g.a. billiga måste relegeras från skolan. För att få en kunskapsskola måste vi avskaffa marknadsskolan. Gör vi inte det blir vi alla dummare.

lördag 22 februari 2020

Dressed for success


Det är dags för riksdagens öppnande. Jag ska gå för första gången. Man får ta med sig en till. Pappa kommer hit från Sandviken. Han har fått ledigt från jobbet han har som arbetsledare i en verkstad för personer som behöver arbetsträning. Det är en kommunal verksamhet. Så i valrörelsen fick han tjänstledigt för att ta ett kampanj-jobb i Stockholm. Kommunen tyckte det var viktigt att påverka. I en månad var det han och ett gäng ungdomar som styrde upp basarbetet i valrörelsen. Hans främsta uppdrag blev att sköta popcornmaskinen. Han gillade det, var stolt. Poppade popcorn i storstan. Så därför kan man ju förstå att han ville hänga på till riksdagen. Hans chef förstod också och gav honom ledigt igen.

Vi provar våra kläder dagen innan. Han sin kavaj och jag min klänning. Pappa skrattar åt sig själv. ”Jag tycker vi ser bra ut”, säger jag. Han svarar ”ja, du har ju en annan karisma i alla fall” och fixar till frisyren. Hans hår är uppsatt i en hästsvans men den liknar inte Anders Borgs, och tur är väl det säger pappa med självrespekt.

I caféet i riksdagshuset innan tillställningen ska börja hör jag några rödgröna innekillar kommentera andra mäns kläder, främst andra män från SD. ”Det där måste vara en Dressman”, skrattar den ena, ”snygg skjorta”, svarar den andra. Ironiskt förstås. Jag skruvar på mig, tänker på pappa. Hans kavaj, som inte sitter som en smäck, men som är fin ändå. Ser väl ut som dom flesta. Men inte som dom rödgröna innekillarna i riksdagshuset. I rulltrappan ser jag Magdalena Andersson. Hon har hätta på huvudet och ser i övrigt ut som en midsommarklädd dalkulla från Siljansbygden. Men hon är från Nacka. En liberal kille som jag sitter nära i kammaren säger på stockholmska att han nästa år också funderar på folkdräkt. Har en kusin i järså (järvsö), säger han. Sist jag såg honom var han utklädd till en cigarett för att protestera mot rökförbudet på uteserveringarna, så antar att han är van med kostym. Inget fel på folkdräkt, men konstaterar bara att många av dom som bär den sitter i Stockholmsbänken. Jämtlänningarna däremot har mest vanlig outfit.

Har hamnat bredvid en Sverigedomokrat i kammaren. Jag har träffat honom förut. Inte honom men typen. Han tänker ta upp en matlåda fast man inte får äta där inne. Jag meddelar honom och han tar skyndsamt bort den. När nationalsången ska sjungas kan han inte texten. Jag sjunger högt utan att kolla i häftet, men gestikulerar så att min bänkgranne ska hitta broschyren där texten finns. Hehe, tänker jag.

Vänsterpartiet har gått fram i dom större städerna men inte lyckats lika bra i bruksorter där vi tidigare varit starka. Väljarstödet är idag mycket mer polariserat. De rödgröna minskar på totalen val efter val och S är inte längre det självklart största partiet. I ett sådant läge måste vi börja fundera över hur vi kan påverka den dagordning som människor positionerats sig kring och hur vi kan bidra till att skapa nya positioner för människor att inta.

Min kommentar i gårdagens DN om att jag tror att en fördel som en del upplever med SD är att dom slipper känna sig dumma där, debatterades friskt. Alltså jag fattar att jag totalt generaliserar och att tex LO-arbetare med invandrarbakgrund och kvinnor knappast får del av den upplevelsen. Och att dessa grupper är minst lika viktiga att nå. Men jag tror att vi kan göra både ock. Dessutom finns det visst snofsiga SD:are i riksdagen, exempelvis damen från Lidingö med det hårda handslaget och nåt slags ridbyxor. Och den innersta kretsen är ju Lundastudenter hela gänget har jag förstått. Men jag tror ändå det finns en revanschistisk anledning till att många som söker sig till SD, här blir man inte dumförklarad.

Kollar på Twitter där några blir sura och tror att jag hånar alla med Dressmankavaj. Nån annan menar att arbetare har andra sorters kläder och att jag därför hånar dom genom att påstå att dom har Dressmankavaj. En tredje säger att det ska vara ointressant vilka kläder man har allt annat är identitetspolitik. Och jag kan förstå delar av invändningarna. Självklart är inte bruksorten fullproppad med snubbar i Dressmankostymer. Men om livsstilsmarkörer ska bli relativt ointressanta när vi adresserar människor så måste vi veta vilka vi pratar med. Människors känslor, upplevelser gällande världen och sin egen tillblivelse är knappast irrelevant om vi ska förstå varandra bättre. Jag tror vänstern har underskattat en del av dom socialpsykologiska förklaringarna till varför arbetarrörelsen tappar stöd och hur andra högerextrema krafter istället växer sig starka. Självklart är grundorsaken materiell men jag syftar på hur detta sedan omsätts i identitetsskapande och självuppfattning.

Om det tänkte jag fortsätta skriva framöver här på bloggen. Jag är i Framtidskommissionen ansvarig för att titta på hur Vänsterpartiet kan påverka dagordningen. Detta för att det framöver inte endast blir ett nollsummespel. Vi ska växa i bruksorter samtidigt som vi behåller vår ställning i städerna. Jag tror inte att det är omöjligt. Människor måste se sig själva i varandra mer. Vi måste givetvis leverera politiska förslag som känns relevanta runt om i landet och som bidrar till att vi upplever att vi har gemensamma intressen oavsett bostadsort. Men det är en början på en diskussion.

Knäppte på TV:n igår för att se Nyheterna. Ser Trump stå och orera om Oscarsgalan, rasistiskt och så obehagligt på så många vis. Produktionsbolaget som gjort den Sydkoreanska vinnande filmen hälsar tillbaka till Trump att han tycker illa om att filmen vunnit för att han inte kan läsa undertexterna. Han säger så för att han är dum blir slutsatsen. Så är positioneringen igång igen. Dom dumma mot dom andra, vi som fattat det. Vi vet att det inte handlar om dumhet, utan något mycket farligare. Det är ju inte Trump som ska känna sig bekväm hos oss. Det är han som har makten, även fast han försöker skapa den upp och ner vända världen där ”kultureliten” försöker styra och ställa över en av världens mäktigaste män.

Därför ska vi istället flytta diskussionen till att handla om ekonomisk omfördelning (utan att backa från antirasism, klimatomställning och andra livsviktiga områden). Där kan det bli ett annat ”vi” och ”dom”. Så att min pappa och kanske fler känner att hit kan jag komma. I vänstern är jag välkommen oavsett hur jag lever.

lördag 10 februari 2018

Systerskapstal på kongressen 2018

Att det franska namnet feminism är så föga passande att varken suffragetterna, eller kravet på fri kärlek, i Sverige kunna vinna någon egentlig terräng beror nog på att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar värdig, försynt och behärskad. Så återges tidiga svenska feministers tankar om den så kallade kvinnosaken.

Förra året blev partiet 100 år och i samband med det valde vi att uppmärksamma vår kvinnohistoria genom boken Ett kollektiv av röster-hundra år av systerskap. Vi ville lyfta dom som under den första vågens feminism kämpade för rösträtten, mot krig och hungersnöd. Vi ville uppmärksamma dig som under den andra vågen drog upp en rullgardin som under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket. Boken skrevs av, om, och till dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig rätten att slå tillbaka. Berättelsen handlar om dig, du som funnits kvar mellan de stora vågorna, ordnat insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande. Och till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism.

Var det Kata Dalström som banade väg för oss när hon som 40-åring och sjubarnsmor inledde sitt partipolitiska engagemang, reste land och rike runt, och som hon själv uttryckte det ”arbetade som en röd liten räv?” Grundlades möjligheterna till att stå upp för sig själv när Greta Segersson nobbade en SS-soldats frieri under sin tid som hemlig kurir i Tyskland? Eller var det på kongressen 1993 när vi valde vår första kvinnliga partiordförande Gudrun Schyman som det skedde?

Garanterat var det alla de här tillfällena-sammantaget. Men märk väl, att det även sker nu, när du som är mötessekreterare lägger sista handen vid protokollet, när du serverar kaffe på torget eller när du går upp i talarstolen för första gången i dit liv just på den här kongressen. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiets och så också Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tar vid, fortsätter att flytta gränser, trycker på och spränger murar. Var och en här inne, alla vi, och många fler, är en liten del av någonting väldigt fint och viktigt.

Vi deltog i rösträttskampen och flyttade fram positionerna för rätten till fri abort. Under 60-70-talet var vi med och bildade Grupp 8. Redan på 80-talet föreslog vi att tre månader av föräldraledigheten skulle reserveras för varje förälder. År 2000 skrevs en motion som tog upp problematiken med hedersvåld.  och nu under höstens Metoo-rörelse har vi krävt att en kriskommission tillsätts.


I den tid som vi är i nu uppmuntras en livshållning som tycks uppfunnen av en trotsig treåring. ”Jag kan själv” verkar vara essensen av tidsandan- vi stödjer oss på varandra är en utopi och ”vi tillsammans” är tecken på svaghet.

Istället ska du hitta dig själv, löneförhandla bättre, gå ner tjugo kilo, stå fast vid dina ideal, förpacka dig väl, lära dig 10 sätt som du kan lyckas bättre på i karriären, på bostadsmarknaden och i förhållandet. Hitta dina unika egenskaper.  Bygga ditt eget varumärke.

Samtiden letar efter allt som skiljer oss åt och hävdar att det som gör oss till människor är det som inskränker oss, stöper om oss till motsatser, fiender, över- och underordnar oss.

Men det är inte det som skiljer oss åt som gör oss till människor -utan tvärtom. I den insikten ligger möjligheten till frigörelse.

 Ulla Hoffmann beskriver i boken processen bakom att slå fast att Vänsterpartiet är feministiskt: ”Det var ett gemensamt arbete.” Ett kollektiv av systerskap. Och vi når framgångar. Vi har som första parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag. Och nu när vi är mitt uppe i vår 42:a kongress så är feminismen en självklar det av vår valplattform.

Det finns fortfarande utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Det handlar inte om någon millimeter-rättvisa utan om att bredd är det som ger styrka.

För könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiförening. Att se sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet.

Vi är ingen isolerad ö där strukturer inte påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet erkänner detta. Det är modigt. Wetoo. Och vi reducerar det inte heller till att handla om enskildheter, utan ser att det är en del av de orättvisor som vi kommit överens om att bekämpa.

Genom att synliggöra kan vi frigöra oss från oken. Vi förändrar i en feministisk riktning och vi gör det tillsammans. Och en sak är säker, vi kommer inte att göra det värdigt, försynt och behärskat.