söndag 25 augusti 2013

We´re going to Ibiza!


Det här med utseendet är viktigt. Särskilt för kvinnor. Särskilt för feminister. Annars får man inte öppna käften, får munkavel. Blir inte lyssnad på. Samtidigt måste man balansera. Utseendet alltså. Det får inte gå för långt, då lyssnar ingen. Då görs man till kropp. Enbart. Käften talar men rösten är bara en accessoar till kroppen. Det är den som bedöms. Även om man tar världsrekord i friidrott. Omslagsflickan. Inte Guldmedaljören.

Man måste tänka på att se naturligt vacker ut. För det värsta som finns är dom som är onaturligt vackra. Spacklade. Falsk marknadsföring, inget att hänga i julgranen, bara att reklamera skiten, inget att sätta på piedestal. Ring konsumentverket! Eller Sverker Åström. Den käften lyssnar vi definitivt inte på. ”Hon har ju ansträngt sig”. Är inte född med perfekta anletsdrag och behärskar inte tekniken att ”sminka sig så att det inte syns.” Tjock kajalpenna och foundationrand. Billigt.  Dyrt ska det vara, men inte skrytigt. Lagom är ledstjärnan om man ska scora. Och det vill man ju.

Jag ska på stockholmsfest är bjuden tillsammans med dom 200 av dom närmsta vännerna, utvald, en av 200, inte illa pinkat av en tjej från bruket där största krogen tar in 170 pers. Tänk på brandrisken! I och för sig har det aldrig kommit så många. Utom på juldagen. Eller om Tomas Ledin är i stan. Då kommer alla. Jag kan inte klä upp mig, inte klä ner mig heller. Jag klär ut mig. Som på maskerad. Vill vara snygg, men inte för snygg. Vill vara lagom, och respekterad. Men misslyckas fatalt och ser istället ut som att jag ska på finlandskryssning. Inte på lokalfest i stockholms innerstad. Kanske borde uppsöka en skräddare. Finns det ens skräddare, nu för tiden?

Jag är nog fin i mina röda utklädningskläder inhandlade på Topshop, lite för mycket rygg kanske, och varför skulle jag försöka matcha det hela med röda lackskor och tånaglar. To much! Hur dum får man bli. Ser ju ut som att jag är på Ibiza och inte alls på Sveavägen. Mega fail.

Sen var det det där med rösten. Den gapar för mycket, låter som en man och skrattar för högt gör den också. Jävla röst. Vad håller den på med? Helt onaturligt. Inga lågmälda toner, inga beundrande blickar, varken från mig eller andra. Så jag gömmer mig bakom att det är ömsesidigt. En kompis säger att hon måste operera brösten, de är för små och hängiga. Någon med lagom stora fasta bröst rynkar på näsan. Usch. En pinnsmal modell säger att det spelar ingen roll om man är tjock. Det viktigaste är att man är godhjärtad. En annan vän berättar att hon vågar bada igen efter att hon gjort en gastric bypass-operation. Skönt säger jag och sitter kvar i bubbelpoolen.

När jag var liten klädde jag istället ut mig till pojkflicka. Det var bra. Pojkar är bra. Dom som ville vara flickpojkar däremot, dom var det synd om. Flickor är dåligt. Inget att eftersträva. Bara onödigt. Och framförallt bögigt. Usch. Pojkflickan var bra, svårt att vara lagom där också, men ändå. Men man fick ju förstås inte bröla och ta killarna på pattarna. Och ändå utses till skolans populäraste. Innan för ramarna, grabbig, men ändå underdånig. Annars var man ju inte ”hot”. Och hot vill ju alla vara. Särskilt i sjuan på Murgårdsskolan. Nån sa till mig en gång att jag gjorde mig fulare än vad jag är, inte utnyttjade hela min potential. Det kan stämma. Jag kammar tex inte håret när jag ska till skolan. Någon annan sa att det troligen beror på att jag har ADHD. Kan inte sortera. Så då har man fått utseendet diagnostiserat också. Skönt. En KBT-terapeut sa att jag nog var rädd för att vara lagomsnygg på partyn och att jag antagligen klädde ut mig som en slags sköld. Kan nog också stämma. Får börja läsa Elle. Den är väl classy? Eller? Min vän har på sig jympabyxor när vi går på fest, hon säger det inte, men jag att det är för att hon mår så dåligt över hur hon ser ut, så att hon känner att hon skulle bli hånad, om hon ens försökte, vara snygg alltså. Därför lika bra att låta bli. Hon vet vem hon är, ingen kan avslöja henne, dra ner brallorna. För det har hon redan gjort, själv.

Vi är på en fest bland likasinnade, män kommer fram och tar på mig, jag blir lite äcklad, känner mig som kropp. Men säger ingenting. En äldre man tar mig på rumpan och säger att jag liknar hans dotter. Jag blir äcklad. Av mig själv. Vill gå hem och ta av mig hor-kostymen som lockat fram kladdandet. Jag känner mig medskyldig. Jag ville ju vara snygg. Annars hade jag väl klätt mig i mus-kläderna inte i ibiza-outfiten. Äldre kvinnor som jag pratar med säger att efter en viss ålder slutade de att existera i de organisationer där dom befann sig, dom blev ointressanta. Osynliggjorda. Bara gamla. Kommer man rent av längta tillbaka till kladdandet när man fyllt 55? Då finns man ju åtminstone. När man blir kladdad på. Eller ska man kanske slå sig ihop med ett gäng 55-åriga tanter och kladda loss på de nya gossarna i 22 års-åldern. Höhö. (Skämta bara).  Det är svårt med utseende, man kan bli anklagad för allt möjligt. Man kan anklaga sig själv. Man kan misslyckas med att vara lagom. Finns det några kurser för hur man sminkar sig osynligt? Eller är klassbakgrunden omöjlig att sminka över? Funderar på att anmäla mig. Eller ska jag anmäla kursen? Till granskningsnämnden.

Linan att vandra på är smal. Huvudsaken att man tycker om sig själv säger någon lagomsöt. Lätt för dig att säga eggbrain! Tänker jag. Antagligen är det inte lätt för någon. Det fattar till och med jag. Utom för männen, dom kan vara skalliga, lönnfeta och ha hängröv och ändå bli ministrar eller få ligga 25-åringar. Ibland till och med samtidigt! (jag vet att det finns män som inte har det så lätt heller. Men här generaliserar vi grovt). Sällan är facken lika trånga. Hora eller madonna. Lagom eller to much. Smart eller snygg. Rolig eller ett våp. Vägen är smal, systrar, låt oss vandra den tillsammans. We´re going to Ibiza!

PS.  Jag vet att jag inte ser ut som en gris, så missuppfatta inte detta för ett försök att gå med håven. I alla fall inte den här gången.

torsdag 22 augusti 2013

Slöjor, direktörer och de som roffar åt sig

Allt fler privata skolor går i konkurs. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler menar att föräldrar bör vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Förutom att de ska undersöka saker som skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag ska även en översyn av skolans ekonomiska resultat genomföras av föräldrarna. Detta kan förstås bli lite svårt för oss genomsnitts-loosers som inte är ekonomer och istället för att ha kvalat in i Mensa-klubben skrapat till oss högsta betyg i träslöjd. Begler verkar dock inte själv leva upp till idealet som A-människa: ”Det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera. Idag har vi inte tillräcklig kompetens för att kunna göra sådana analyser”. Säger hon i en intervju i SVT. Bra där, direktör´n.

Attendos ägare har blivit skakade av det breda och växande motståndet mot vinster i välfärden. De väljer därför att redan nu plocka ut rejäla slantar ur bolaget för att garantera att kosingen hamnar i deras fickor, om det blir en politisk förändring. Och en politisk förändring måste till. Kom igen nu då, Löfven, jag vet att du vill! Det är bråttom. De smiter med allt vårt guld.

En gravid kvinna blir misshandlad på en parkeringsplats i Farsta. Hennes huvud dunkas mot en bil tills hon svimmar. Misshandeln sker för att hon bär hijab. Mannen som utför misshandeln sliter av hennes sjal och kvinnan får föras i ambulans till sjukhuset. Hatbrotten mot beslöjade kvinnor är vanliga. Många talar sig varma om hur ”vi” måste skydda ”dom” mot deras män, mot extremismen och ojämställdheten. Få talar om att vi lever i ett samhälle där den som bär slöja får räkna med att utsättas för våld och kränkningar. Av svenskfödda män, som hatar och visar det genom våld. Rasismen är vår tids stora fråga och det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Jag låter det sjunka in. En kvinna blir misshandlad, för att hon bär ett visst klädesplagg. Det händer i Sverige 2013.




Ledarstick i Flamman 22/8