Du ska va president

Funderar som en del andra på slutsatser av valresultatet. För det första spelar det visst roll att Trump vann. Att en president blir vald trots/på grund av den djupt rasistiska och sexistiska retoriken kommer att påverka oss alla. Än mer de grupper i USA som drabbas direkt av hatet. Men ingen kommer undan politiken.

Att Clinton trots krigshetsen hade varit bättre, i det givna läget är för mig uppenbart. Blir idealistiskt att påstå något annat, det är skillnad på en kandidat som har Sanders-supporters i sin närhet än på en kandidat framlyft av fascister. Det är samtidigt helt rimligt att anta att uteblivna förändringar, frånvaro av politik som satsar på arbetslöshetsbekämpning osv är det som föranlett Trumps seger. Visst är Demokraterna medskyldiga till valresultatet. I gruvorter där arbetslöshet och utsatthet är det som dominerar vardagen är valet av en sådan som Trump lättare att förstå (Inte lika givet att förstå varför priviligierade människor med extremt fasta jobb på andra sidan jordklotet försöker övertyga oss om att valresultatet helt kvittar). Det betyder inte att man inte delar en analys om att det när det inte finns tillräckliga skillnader i ekonomisk politik och människor lämnas därhän är det detta som händer. Att konstatera det, går utmärkt att göra samtidigt som man trots allt anser att det var dåligt att Demokraterna förlorade.

Nu får vi se vad som händer. Förhoppningen går till progressiva krafter. Hoppas innerligt att USA:s ”vänster” inte sällar sig till Trump-retoriken för att jaga väljare utan att vi får se progressiva politiska förslag och organisering.

Visst ska man ha is i magen och inte analysera i affekt, men tycker vänstern måste fördjupa en del diskussioner. Har både det ena och det andra på min önskelista över vad jag tycker sossarna borde göra. Men erkänner min maktlöshet och överlämnar den diskussionen till partiets medlemmar. Vad Vänsterpartiet borde göra kan jag däremot påverka. Tidigare hade vi för mycket omvärldsanalys, där det var oklart vad vi som parti egentligen kunde göra åt saken. Upplevde ibland att det vi diskuterade förvisso var sant och rätt men att vi som 5 procents parti utan stabil förankring i fackföreningsrörelsen knappast var ämnad att genomföra det. Vi pratade helt enkelt om saker som sossarna borde göra. Idag pratar vi mycket mer strategi, men kanske för lite omvärldsanalys. Jag skulle önska fler diskussioner där vi först skissar upp problemet/omvärlden och sedan diskuterar vilken roll vi kan spela i att förändra detta. Inte vilken roll vi skulle vilja spela, utan vilken roll vi kan ta idag.

 
För att motverka Sverigedemokrater och/eller rasistiska strömningar måste vi hitta ett sätt att nå ut i orterna: bruksorter, landsorter och förorter. De flesta i vänstern vill gilla förorten, politiker uppväxta innanför tullarna börjar tom snacka som kidsen (det är pinsamt bree!). En del har ett genuint intresse, bor här själva. Andra romantiserar i bästa fall, ibland blir det ett exotifierande. Bättre än högerns stigmatisering, men inte bra nog om ni frågar mig. Sist på allas innelista ligger bruksorten, inte ens några härliga vyer att skåda ut på som från glesbygdens sommarstugor. Och inga bär att konfitera. Inget designtorg att köpa ironiska böcker om mustaschvård på och inga mysiga lanthandlar med egentillverkad honung. Nä, nedlagda industrier, gamla Volvos och tömda butikslokaler. Hu!  Vem vill förknippas med det? Romantiseringen av en ”riktig” arbetare är till och med helt ute och ingen vill sammanblandas med moppekillarna. Utom sådana som Trump, eller i Sverige SD. 

Något måste göras. Pallar inte se hur gamla klasskompisar och grannar tappar hoppet, eller ännu värre hur hoppet tänds av Åkesson. Pallar inte heller höra att vi måste bli smårasister själva för att lyckas möta detta! Klass är den förenande faktorn i alla dessa områden. Visst kan vi i valspurter och andra sammanhang fokusera på lättplockade väljare, men om vi vill något mer än att bli valets uppstickande snackis måste något ytterligare göras. För sådana projekt riskerar att rasa som korthus. Tror också vi har fastnat lite i expertfällan där jag upplever att vi lägger mycket prestige och tid på att vara de som kan mest om det mesta. Regeringsduglighetskomplex och rädslan för att bli nonchalerade ligger till grund för detta. Självklart ska vi inte vara oinsatta, men tycker att frågan om trovärdighet måste kompliceras. Uppenbart är ju att man kan bli vald till president trots att man har dålig koll, mobbas och tar tjejer på pattarna. Rekommenderar ingendera till vår ledning, men skulle vilja att vi diskuterade hur vi kan uppfattas som de som kritiserar samhällsutvecklingen och etablissemanget från vänster. I USA har gruvortens arbetare valt en superkapitalist till president för att han struntar i etablissemanget och lovar jobb och bättring. Spelar ingen roll hur många Demokrater som förklarat hur korkad/oansvarig Trump är. Det gjorde honom bara starkare.

I en klass för sig

Jag har skrivit om programmet "Gifta vid första ögonkastet" i Flamman.

Fan, jag tycker jag känner igen honom, säger jag till min sambo i TV-soffan. Hela rörelsemönstret påminner om någon, en bekant. Jag letar i minnet men inser att jag trots allt inte vet vem golvläggaren Per i TV-rutan är. Arbetarklassmannen är bara så sällsynt på bästa sändningstid att jag tror att jag känner honom. Blandar ihop honom med min pappas kompis Strömmings-Krister. SVT:s andra säsong av programmet Gift vid första ögonkastet,där par som aldrig träffats gifter sig, har väckt debatt...

Läs hela på flamman.se

Folköl och dunka-dunka

Det yras om nya fenomen i Sverige trots att varenda kotte vet att sexuella övergrepp är äldre än barna Hedenhös. Men ingen bryr sig om oss som blivit kladdade på, tafsade på och kränkta. Bara om vi kan spela en bricka i ett rasistiskt spel. Annars är vi helt osynliggjorda. Det gör mig så jävla förbannad.

Jag hatar festivaler. Jag kan inte tänka mig något värre straff än att behöva åka på en festival. Åtminstone inte inom rimliga proportioner. När andra ungdomar i slutet av nittiotalet samlade ihop pengar för att åka på Hultsfredsfestivalen satt jag gladeligen hemma i Sandviken och lyssnade på Rage Against the Machine på min cd-spelare. Inga bajsmän så långt ögat kunde nå, jippie!

En gång bokade jag i och för sig in mig på en gruppresa till hårdrocksfestivalen Wacken. Allt för att imponera på min nya pojkvän. Men jag pallade inte till slut och tvingade honom att åka på busscharter till Costa Brava istället. Puh! Grisfester i mitt hjärta. Rena Nobelfesterna om man jämför med partyt på festivalcampingens område.

När jag blev vald till förbundsordförande för Ung Vänster 2005 visste jag att det var kört. Jag skulle inte kunna komma undan längre. Jag nästan grät när jag satt på Krösatåget som rullade in på Hultsfreds perrong. Den ångesten. Påminde mig själv att jag åtminstone inte skulle behöva övernatta i tält. Tacka gud för att det finns partilokaler! Och att jag skulle få se Black Sabbath. Så coolt. Allt blev inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig. Såg aldrig någon bajsman, Ozzy var kung och vi delade en massa flygblad. Men en snubbe sket på vårt informationstält. En annan försökte pissa på vår skylt och när jag beklagade mig försökte han pissa på mig istället. Hora blev jag nog kallad ca 18 gånger och minst lika många personer kladdade på mig samtidigt som de försökte locka med en dejt och avslagen folköl. Men ingen brydde sig när man klagade. Kom igen, det var ju för fan festival och lite fick man ju tåla.

Fjortisarna fick nog tåla ännu mer än jag som nästan var fullvuxen. Det ingick liksom i festivalbiljetten tillsammans med de obligatoriskt leriga brallorna. Just därför har jag tillsammans med många andra arrangerat självförsvar för tjejer på festivaler och nattvandrat bland tälten.  Alltså man vill ju inte vara världens tråkigaste moraltant. Man kan faktiskt ha det jättetrevligt på festival, även fast man är blöt och lerig. Det är säkert jättekul att dricka avslagen folköl, egentligen. Till och med unga tjejer kan ha skoj på festival, det är jag helt övertygad om. Eller det är i alla fall en hel del av mina tjejkompisar.

Men såväl som på festivaler som i andra sammanhang beskärs kvinnors och flickors livsutrymme. Alltid riskkalkylera. Aldrig slappna av. Ständigt tänka sig för.  Vara på sin vakt. Mot de korta kjolarna och alkoholhaltiga dryckerna. Annars fick man skylla sig själv. Fick skulden trots att den inte var vår att bära. Just därför gör rasismen som flödat fritt efter nyhetsrapporteringen om sexuella trakasserier och övergrepp på festivaler mig så beklämd. Man kan riktigt se hur en del lyser upp, ”nu har de satt sin sista potatis, de afghanska flyktingbarnen!” Män som hatar kvinnor hatar invandrare ännu mer och använder övergreppen som slagträ. ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor” vrålar dom aggressivt. ”För det ska vi banne mig göra själva”. Menar dom egentligen.