”När jag var 6 tvingade min farbror sig på mig för första
gången, i alla fall tror jag att det var då, minns inte längre tillbaka än så”.
Klockan är 08.13 och jag läser en av de tusentals anonyma
berättelserna om mäns övergrepp. 08.20 ger jag min snart 3-åriga dotter en korvbrödsmacka
till frukost och skyndar till lämning på förskolan.
”Han var min chef jag var tvungen att utföra oralsex om jag
ville avancera, han kallade mig äckligt luder samtidigt som han slet mig i
håret”.
Läser i flödet, minns inte längre branschtillhörigheten. Var
det akademiker eller restaurangarbetare?
Pendel är i tid, jag går upp till Klarabergsviadukten.
”Varje dag kommenterade han min kropp inte bara mitt
utseende i allmänhet utan kroppsdel för kroppsdel, som ett stycke kött i en
charkdisk, ´har du gått upp i vikt, tänkte på magen, kvinnor som visar ryggen har
värdighet dom lämnar något kvar till fantasin, nyckelben jag har alltid älskat
nyckelben”
9.30 läser tidningsrubriker och Facebooktrådar. Kulturmannen,
ALLA vet tydligen vem han är, men INGEN säger det. Jag vet inte vem han är men
mina kulturella preferenser verkar sluta vid Martin Timell. Och han är det nog
inte, eller?
Tacotallrik. Det är lunch och jag beställer en tacotallrik.
Minns han som skrev att jag var äcklig på grund av att jag i en kort intervju
sagt att tacos var min favoritmat ”hur kan man säga det, så sjuk osexigt. Har
ni sett hennes långa panna?”.
Jag får ett sms av en journalist som skriver ”hoppas det är
bra med dig om du har några fall av sexuella trakasserier i er organisation
kontakta mig.”. Jobbar vidare. Kommer på att han som sms:at alltid brukar recensera
utseendet på oss kvinnor från ungdomsförbunden när vi varit i offentliga
sammanhang, minns en bild han la upp på nyhetssidan ”Omgiven av tre skönheter
och så dessas namn” vi var fyra kvinnor på bilden syftet var att jag skulle
känna skam för att grobianjournalisten inte tyckte jag va het. Borde ha svarat,
ja av dig, tänkte jag skrattlystet, men skärpte till mig och jobbade vidare.
Några dagar senare verkar det som att några andra kvinnor struntat i att skärpa
sig, och sms:en avtog. De verkar ha tillsatt en internutredning på Expressen.
Det finns förstås ett farligt individfokus med metoo. Att
oskyldiga outas, att de som inte gjort något avrättas, inte i domstol men på
facebook. Även att de som faktiskt är skyldiga framställs som monsturösa
förövare, vissa är det på sätt och vis,
andra borde snarare hållas ansvarig för en oskön jargong. Och förutom att det
inte är rättssäkert så är det ju tex svårt att outa Volvoraggaren i Sandviken. Tror
inte annonsbladet tar in den storyn. Ingen framkomlig strategi. Och
härskarteknikerna, de som inte är direkta övergrepp men sylvassa stick utdelat
av den som har makten. Hur hänger vi dom? Och finns det ens så många snaror? Enskilda
rötägg måste bort/hanteras/fram i ljuset/lagföras samtidigt som vi måste se hur
allt hänger samman i strukturer. Det måste finnas en djupare förståelse som
dels går förbi en förenklad syn om att det enbart handlar om enskilda
kriminella men som också bottnar i något annat än folkdomstolar som enda
lösning. Hundratusentals berättelser av kvinnor som tillsammans är helt
omöjliga att betvivla, det är en kollektiv sanning om de övergrepp som begås
mot oss, berättade av kvinnor i prostitution och flickor i grundskoleklass. ”Han
sa att jag va äcklig, ful och äcklig”. Minns inte om det var torsken eller
tonårspojken. För det gemensamma är att de är män. Män som tar sig rätt till
våra kroppar. Kulturmän, hemmafixaren, pappan, hans son, volvoraggaren och
elitidrottaren. Alla sorters män. I branscher där otrygga anställningar snarare
är regel än undantag och i finrummen i maktens korridorer. På gatan, men också
vid köksbordet. Äntligen hemma är ingen självklar känsla för de som lever i en
misshandelsrelation.
Metoo är i omfång och antal offer att jämföra med en
naturkatastrof. Någon beskrev det som en tsunami. Som retorisk poäng är
liknelsen förstås kraftfull. Men jag tänker att det är sant, och att vi måste
ha en beredskap för det. Vad händer när facebookgrupperna stänger, vad gör vi då,
med hon som för första gången vågat berätta (i en grupp med tusentals andra!)
att hennes man våldtar henne? Vad gör vi med barnens berättelser och sexuellt
våld i skolan och med hon som fått hundratals like för att hon vågar sätta ord
på ångesten när de som klarar det, går vidare? Och för den delen vad gör vi med
dom anhöriga till förövarna, dom som bär skammen, fast den inte är deras, med
döttrarna och flickvännerna? (ja visst det borde xxx ha tänkt på innan han
ofredade henne) men nu gjorde han inte det!
Så vad gör vi? Jag håller inte med dom som beskriver en ”prata
om det rörelse” som irrelevant om den inte sätter de politiska kraven i fokus
(menar inte att man behöver namnge utan just prata om händelserna). Jag tillhör
den sortens feminister som upplever att en del av kärnan för det politiska här
är just den kollektiva skuldbefrielsen, arbetsplatser och organisationer kommer
inte att vara sig lik. Som många sagt tidigare, det finns ett före och ett
efter me-too. Men det efter som för de som är hyffsat förskonade från det
sexuella våldet (ja jag tycker att det är en skala så knappast någon är
förskonad) men nu menar jag de som kan återgå till någon slags vardag. Är inte
densamma för de som har upplevt detta in på skinnet och inte fått hjälp att
hantera det. Detsamma gäller andra katastrofer, de direkt drabbade går inte
vidare på samma sätt.
Jag tycker Sverige ska slå på krisläge. Fram för
haverikommissioner som på lång sikt ser över åtgärder såsom ändrad
lagstiftning, tryggare anställningar, bättre mottagande för våldsutsatta,
sexualundervisning med jämställt perspektiv, utbilda rättsväsendet, skolan,
politiken. Satsa resurser, på kvinnokliniker, kvinnojourer. Flytta skulden från
henne till honom. Men ta också ansvar nu mitt i krisläget. Varför är det inga
extrainsatta presskonferenser? Vi har tydligen ett land som kan ställa om i
rasande fart när säkerhetspolisen hittar ett skl yttre hot. Nu visade det sig
ju vara en helt vanlig tonårspojke som hängde med sina kompisar i Norrlands inland
och ingen kallblodig terrorist. Men hur som helst, ministern hade från första
stund landsfaderrösten påslagen när han tryggade oroliga i tv-sofforna. Jag
tänker mig åtminstone något i samma klass i den krisen vi som nation står i nu.
100 000 tals kvinnor vittnar om övergrepp, skapa tillfälliga krismottagningar
på sjukhusen, satsa dubbelt på psykiatrin, öppna en krislinje hos polisen där
man kan ringa och anmäla övergrepp. Ös resurser över kvinnohusen och
BRiS-linjerna. För dessa kommer bli nerringda. Och då måste samhället ansvara
för att någon som tar emot finns där även efter att facebookgruppen stannat av.
16.04 skyndar till förskolan, hämtar barnet ”Vad har du
gjort idag då?” undrar jag. ”Knuffat Gorgon”. ”Men va nej det får man inte”
säger jag. ”jo mamma man kan det, Ellen sa stop”.
